Hanoi och rutiner under resa

 Jag besökte Hanoi med min kära mor Airi för några år sedan. Det var höst/vinter i stan och vi hade några dagar att utforska omgivningarna. Tyvärr åkte Airi på en dunderförkylning som senare under resan utvecklades till en influensa, hon låg och vilade upp sig större delen av resan, tyvärr. Nu när jag var i regionen igen kände jag att jag ville se lite mer av landet. Speciellt Hanoi lockade mig och huvudstaden Ho Chi Minh City. Jag fick intrycket av Hanoi som en mycket livlig stad med bra uteliv, vänliga människor och god och prisvärd mat. Jag ville helt enkelt ta in mer av staden. Jag bokade därför in mig för fyra nätter. I Amman bodde jag ett par nätter på ett hostel, men utöver det har jag bara bott på hotell. Hanoi kändes som en stad där det kunde vara kul att bo på ett hostel och komma nära andra resande. 

Jag bokade in mig på Buffalo Hostel mitt i Hanois mest kända barområde. Att bo med andra i samma rum, i sovsalar, är inte min grej. Jag har provat det vid ett par tillfällen och min sömn påverkas för mycket. Kompromissen är att boka in ett eget rum, så jag bor på ett hostel som primärt har massa sovsalar, men också några enstaka singelrum. Det är en rätt trevligt sätt att bo, man har mycket av det sociala med folk man springer på, men man har sin egna yta där sina prylar får vara i fred och man får sina 8 timmar. Rummet jag fick var dock endast en trappa upp, så jag hade allt liv och stök ganska nära inpå. Men jag visste vad jag gav mig in på så det gick bra. Dessutom skulle jag vara ute en hel del på kvällarna så när man väl kom i säng började stan lugna ner sig. 

Jag har funnit en rutin under resan som jag trivs med. Morgonens första uppgift efter att bäddat sängen och borstat tänderna är att få i sig kaffe. Jag må ha med mig en burk Nescafe, men den är endast till för nödfall. Jag beger mig ut på stan och kikar snabbt på Google maps efter ett närbeläget kafé, det finns allt som oftast ett par i alla större städer. Denna första morgon hittar jag ett jättefint hipsterkafé med som till och med serverar V60, i princip filterkaffe, men ofta på ställen som denna med noga utvalda bönor, ofta lätt rostade bönor som ger en mer delikat och komplex smakupplevelse än mörkrostat som oftast är djupare och jämn. Testa en V60 om du har chans! Med kaffe i kroppen tar jag mig an olika uppgifter som kräver skarpare hjärnverksamhet. En del dagar sitter jag och funderar på min väg framåt med inkomst och jobb, andra dagar sitter jag och lär mig något nytt som tex programmering, denna morgon sitter jag och planerar nästa del av resan, närmare bestämt Kambodja om en veckas tid. Jag skickar in visumansökan och bokar ett boende, väljer igen ett hostel och ett singelrum. Detta tog sin lilla tid, att skanna in pass, hitta och boka hotell, kolla upp inresebestämmelser kring Covid och annat relaterat. 

Dagen har nått sin andra fas, finna någonstans där jag kan träna och röra mig, få upp ett flås och lyfta lite skrot. Jag påbörjade rutinen med att gå till gym först när jag anlände Thailand, inte för att jag inte haft tillfällen innan dess, men jag prioriterade bara inte sysslan. Det har ju resulterat i att jag gått upp några kilon, nya länder och intryck följs naturligt av intag av ny intressant mat och dryck. Jag behöver balansera upp det hela. Jag finner allt som oftast gym av olika slag i de flesta städer, där man för en summa kan köpa in sig för ett dagspass. I Hanoi finns flera alternativ, så jag svänger förbi rummet och dumpar dator och annat för att plocka upp träningskläder. Jag bokar en taxi och åker iväg. Denna gång till utkanterna av staden och ett gym med modern utrustning. Jag behöver dock väldigt lite för att göra det jag ska, ett löpband eller en cykel och fria vikter och utrymme att svinga dem. Jag gör min grej och är klar på en timme.

Nu följer en av dagens höjdpunkter, lunch i en ny spännande stad. Hanoi är ju något känt för mig, men jag har inte provat allt som staden har att bjuda på. Jag väljer en rätt som jag ätit i Sverige och tycker om att beställa på en vietnamesisk restaurang där vi bor, Väljer ut rätten Bun Cha, grillad fläsk och nudlar. Jag googlar upp var den serveras bäst i stan och beger mig dit efter att jag lämnat av mina svettiga prylar på rummet. Denna Bun Cha är toppen, saftigt kött, nudlar med fin konsistens som smälter i munnen och varm lätt buljong. 

När jag når mitt boende efter en fin måltid på stan tar jag ibland en liten sovstund, även denna dag. Staden är hektisk med mycket trafik och mycket människor. Att gå i stan till fots är energikrävande, mest för att man hela tiden behöver vara på sin vakt för trafiken, primärt mopederna som finns i tusental. Man är aldrig säker och är hela tiden på sin vakt. Gymmet tröttar sällan ut mig fullkomligt utan ger nog mer energi, men en halvtimme-timme sömn på eftermiddagen är trevligt. Detta boende bjuder varje kväll mellan 18-19 på fri kranöl, så jag glider naturligt ner på klockslaget. Det är en fin skara människor på plats, en hel del yngre backpackers, men en del i min ålder också och äldre. Jag stannar en stund och går sedan upp på rummet. Vid 21 ordnar boendet en guidad tur av staden som jag skriver upp mig på. Ungefär 10 personer dyker upp och vi har en vin kväll ihop.

Resterande dagar ser likadana ut, nytt kafé, "jobb", gym/simbassäng, testa något nytt till lunch och mer kvällsaktiviteter. Härnäst Ho Chi Minh City (Saigon), häng på!

V60 på gång

Sju års utveckling av Bangkok

Jag bläddrade tillbaka i mitt Instagram-flöde för att leta efter när jag senast spenderade lite längre tid i Bangkok. Jag var ju i stan runt 2019 med min kära mor, men vi uppvaktade inte stan så länge innan vi hoppade vidare till Vietnam. Sist jag var i stan en längre stund var juli 2015, jag besökte MOCA Museum of Contemporary Art den 19 juli. Tanken med mitt användande av Instagram var alltid att dokumentera minst en bild från varje resa jag tog, att summera mina intryck av landet i en bild. Det är ännu samma filosofi jag har, flödet föds primärt med resorna, som jag ju håller mycket kära. Jag uppskattar dock möjligheten av att här skriva av mig lite mer och för er som vet med video dokumentera på annat håll. Dessa skriverier var främst till för de närmsta, videorna primärt till min pappa som ju har svårt att ta till sig text och föredrar bild och helst rörlig sådan. Apples iMovie må vara ett enkelt verktyg, men den räcker gott för mina ändamål. 

Efter att totalt spenderat en vecka i staden har jag några klara intryck som glädjer mig. Den främsta är utbyggnaden av "tunnelbanan" eller Skytrain BTS som den kallas här. Nedan har jag kladdat var ändhållplatserna var för sju år sedan. I princip alla linjer har byggts ut eller fått fortsatt kommunikation vidare utåt. Endast flygplatslinjen är orörd. Vidare söderut såg jag att det sträcker sig nya stationer som håller på att byggas, troligen på fler platser runt om staden.

Det är något med staden som påminner mig om Tokyo. Det kan bero på att Tokyo förutom Bangkok är den stad jag spenderat mest tid i inom Asien. Tokyo är i utveckling en av de länder som är längst ut på skalan, tillsammans med oss i Skandinavien. Men nu när jag ser samhället förbättras så ser jag ju likheter med Tokyo. Och det troliga är ju såklart att städerna i regionen hämtar inspiration från varandra och kopierar det som fungerar bra. Jag är glad över att se utveckling här och att livet som besökare och troligen mer som invånare verkar bli enklare. När jag var här sist var Uber närvarande och gjorde taxiåkandet enklare, främst på nätterna då tågen inte går. Numera är Uber utkonkurrerat och existerar inte i staden, Grab har tagit dess plats. Grab är en transport app, som har motorcykel och taxi för persontransport, men som också har byggts ut med matleverans från restauranger, leverans av matvaror, medicin och egentligen allt som går att köras med motorcykel eller bil. Grab används flitigt. Jag ser ofta hur kontorsarbetare går ner till markplan och möter upp Grab-förare med lunchpåsar istället för att gå ut på stan för att hämta något. Av de jag känner som bor och arbetar i regionen äter få matlåda, maten på stan är så billig att alla måltider äts på stan eller hämtas/beställs hem. Elon Musk har uttalat sig om att han vill utveckla en liknande app som Grab, en slags multifunktionell app där man ska kunna tillgodose alla typer av behov, jag tror han kallar den X. Vi får väl se vad som dyker upp på den fronten, men Grab har i alla fall dominans i Thailand, även annanstans i Asien.

Bangkok, Thailand

Snart en månad in i resan och vi är äntligen redo att bege oss till Bangkok. Jag har alltid haft staden högt på listan över platser där jag mår bra och finner inspiration, så jag var minst sagt glad över att äntligen få besöka staden igen efter sju år. Resan till Bangkok började från Kathmandu den 4 oktober, vilket är en helgdag i Nepal. Denna dag bryter de hinduistiskt troende en nio dagar lång fasta. På väg till flygplatsen vid 9 på morgonen var tempel redan fulla med folk. De flesta i någon slags färgglad dräkt, män som kvinnor. Av rädsla för att jag skulle missa mitt flyg på grund av den eventuellt tunga trafiken rekommenderade mitt hotell mig att ta mig till flygplatsen redan vid 9 även om mitt flyg inte gick förrän strax före 14. Jag förväntade mig att hotellets bil skulle ta oss till den stora fina väg som japanerna byggt, men troligen av vana valde chauffören mindre vägar, vi var framme på flygplatsen 9:30. 

Liksom Indien ville flygplatspolisen se reservationsuppgifter och pass innan man blev insläppt i terminalen. Blev lite svettig här eftersom jag inte hade något utskrivet och min telefon inte hade tillgång till Internet, men jag fann att min mail-app hade sparat undan den fil som visade min bokning, frid och fröjd. Inne i terminalen efter en kort säkerhetskontroll av väskorna. Min check-in gate hade inte öppnat ännu, så jag köpte en kaffe och lite vatten. Satt en stund och reflekterade över att jag nu lämnar Nepal, Indien och hela Sydasien bakom mig och beger mig mot Thailand, Vietnam, Kambodja och Sydostasien. Jag kommer att sakna de färgglada dräkterna som primärt kvinnor bär i Nepal och Indien, men även män under högtider. Jag kommer på kort sikt inte att sakna kaoset i dessa länder, horderna av människor och tutande fordon, jag säger kort sikt eftersom jag alltid längtar tillbaka till kaoset, det kanske dröjer några år, men till slut vill jag tillbaka till det. Jag kommer att sakna bergen, men ser fram emot låglandet, djungeln och stränderna. 

Flygplatsen är från 50-talet och är ganska väl omhändertagen. Fina detaljer i snidat trä i terminalen, inte alls stor, men enkel och mysig. Jag checkar snart in en väska och får boardingkort, inga frågor om inresan till Thailand, där finns längre få bestämmelser att förhålla sig till efter att man helt öppnat för några veckor sedan. Passkontrollen går smidigt och jag stämplas ut från landet. Planet går ännu först om två timmar, så jag har lite tid på mig att slå ihjäl. Springer på en kille från Kalifornien som jag träffat i Kathmandu, han lämnar Nepal efter ett par månader och reser tillsvidare till Thailand. Han har hoppat omkring i Asien de senaste tre åren. En kort man, med stor personlighet som ger långa utvecklade svar på frågor man ställer. Han har en mycket hes röst och rasslig röst som påminner mig om Steve-O. Hans blick flackar, han är hela tiden på jakt efter en dam att konversera med. Han finner snart ett byte och jag ser honom inte mer. Jag möter också en Finsk kille och en Norsk jänta. Finnen har arbetat på distans sedan 2013, har ett eget företag inom webbutveckling och utbildningar. Han satt i ett videokonferensmöte mot Finland när jag mötte honom. Jag fick uppfattningen om att han tyckte hans liv emellanåt var jobbigt, han tyckte inte om att behöva ta samtal på resdagar. Jäntan hade för en tid sedan sagt upp sig från sitt arbete och var på resa i ett år. Jag har mött många i denna region som sagt upp sig från sina arbeten och begett sig ut i världen. De flesta något yngre än mig. 

Dags för ombordstigning. Vi bussas ut till flygplanet. Thai Smiles flyger denna rutt på drygt tre timmar, bolaget ägs av Thai Airways och är en så kallad Low Cost Carrier. Komforten är okej, ganska trångt för mig. Vi blir av någon anledning stående på marken i nästan en timme, ingen förklaring ges, men tillslut kommer vi iväg. Det serveras mat, men jag avstår, fastar i väntan på något att äta i Bangkok. Jag sitter vid gången längre fram i planet, bredvid mig sitter en äldre man och bredvid honom hans barnbarn. De reser ofta till Thailand, han spelar golf och familjen shoppar. Han har en Rolex i guld på armen. Han är pensionerad sedan länge och arbetade med att sälja Nepalesiska mattor till Europa, han har varit lite överallt, men inte i Sverige. På andra sidan gången sitter ett par från Florida med kinesisk påbrå, de är i 30-års åldern och har varit på resande fot i tre år. Vi talar om våra gemensamma resor och utbyter tips, de är vänliga på det där amerikanska viset. 

Vi landar en timme sena. I Kathmandu hade jag med Norskan och Finnen pratat om Thailändska passkontrollen efterfrågar biljett för vidare färd från Thailand, så att man inte stannar längre än sitt visum. Vi kom överens om att det troligen är bra med en vidare resa, ifall frågan kommer, så Finnen köpte en avbokningsbar biljett ut en månad senare. Det visade sig att passkontrollen inte frågade något alls. Pass, skanna fingeravtryck och välkommen in. Jag hade sedan tidigare ordnat ett E-sim till min telefon, så jag hade Internet igång från att vi landade. Många andra rusade efter passkontrollen iväg och köpte Sim-kort, mycket prisvärt i detta land med telekommunikation. Väskorna anlände efter en stund och Norskan, Finnen och jag tog tåget in till city. Det slår mig direkt hur stor skillnad det är i infrastruktur mellan Thailand och länder där jag tidigare varit i under denna resa. Detta är verkligen ett högteknologiskt land och jag kommer under närmsta dagarna se mycket bevis på landets utveckling under de sju år jag sist var här. Tågresan tar ca 20 minuter och först efter att man stiger av tåget i stan slås man av den fuktiga värmen i Bangkok. Vi säger adjö till Finnen som har en Airbnb en bit bort, medan Norskan och jag beslutar oss för att dela en taxi eftersom vi ska åt samma håll. Det känns skönt att vara tillbaka i Bangkok!

Nagarkot, vyer av Himalaya

Det finns tre-fyra sätt att se Mount Everest och de andra bergen i Himalaya. De bästa sättet är att bege sig på en vandring till dem, till Everest rekommenderas minst en 12 dagars trek, helst längre så att man förutom att ha tid att acklimatisera sig till höjdskillnaden, också hinner vara spontan och stanna längst vägen om man känner för det. Everest basecamp, dit många tar sig ligger på 5364 meter över havet, den närmsta flygplats varifrån de flesta börjar sin vandring, Lukla, ligger på ca 2800 meter över havet. Man rekommenderas endast klättra ca 350 meter om dagen, klättrar man snabbare än så måste man ta dagar längst vägen där man endast vilar, så att kroppen hinner acklimatisera sig. Det tar alltså tid att göra denna vandring. Om man inte vill eller kan klättra upp till bergen så kan man antingen ta ett flygplan från Kathmandu som flyger upp till ca 7600 meter varifrån de flesta större berg kan ses eller så tar man en helikopter till en rad olika platser, bland annat Everest Basecamp.

Att se bergen från ett flygplan tyckte jag inte var intressant för mig och helikopterturen var alltför dyr. Jag valde det sista alternativet, vilket var att ta sig till ett av de närmare belägna bergen från Kathmandu, varifrån man med blotta ögat har chans att se bergen, om vädret tillåter det. Väderleksrapporten lovade sol om mornarna två av de tre närmsta dagarna. Jag bokade därför in mig på en hotellvistelse i Nagarkot, ca 2 timmar med bil nordväst om staden. Nagarkot ligger på en höjd av 2195 meter, vilket är 80 meter högre än Sveriges högst belägna berg Kebnekajse. I Nagarkot bokade jag in mig på hotellet Mystic Mountain, vilket många lokalbor kände väl till. Det visade sig finnas lokal turism till detta hotell för att fotograferas med hotellet som bakgrund, inte med bergen. Troligen är bergen en så vanlig syn för lokalbefolkningen så att en fin vy med dem inte är något att dokumentera, ett fyrstjärnigt hotell däremot är det.

Jag frågade Mystic Mountain om de hade chaufför som kunde hämta mig från Kathmandu, men deras bilar hade inte bilbälten, så det valde jag bort. Fann en chaufför genom det hotell jag bodde på i stan istället, bilbälte ingick i priset. Resan mot bergen gick från den äldre stadsdelen Thamel där jag bodde igenom hela Kathmandu. Japanska staten hade för ett par år sedan investerat i byggandet av en fin väg som går igenom hela staden. Vi begav oss av runt lunch så det hade byggts på en del trafik, resan igenom staden tog sin lilla stund, även om vägen var ny och fräsch. Vid ett tillfälle hördes ett utryckningsfordon närma sig bakifrån. Det visade sig vara en ambulans som var på väg till ett nära beläget sjukhus. Vad som visade sig mycket skrämmande var att ingen beredde vägen för ambulansen, fordonet stod still med resten av trafiken på vägen med sirenerna tjutande. Min chaufför förklarade att många tyvärr dör på vägen till sjukhuset på grund av trafiken. Ett av de märkligare saker jag upplevt, jag tyckte synd om dom som låg i ambulansen och hoppades jag skulle klara mig helskinnad denna resa. 

Vi avvek snart från den fina vägen och satte kursen mot bergen. Kathmandu ligger 1400 meter över havet, så vi hade nästan 800 meters stigning framför oss. Vägen uppåt var stundtals mycket dålig, smal grusväg med mycket gupp i vägen. Lyckligtvis inte så mycket trafik i mötande riktning, men stökigt ändå på grund av underlaget. Lyckligtvis fanns det en omväg som var asfalterad, det var en längre väg till hotellet, men snabbare på grund av att det gick snabbare. De tyngre fordonen kunde heller inte köra denna snabbare väg eftersom vägen vad mycket smal, vid möten fick man långsamt manövrera bilarna förbi varandra. Resan gjorde mig lätt åksjuk, jag blev mycket glad när vi nådde vår destination. Jag blev ännu gladare av utsikten från hotellet, magnifik dal som öppnade sig upp nedanför. Hotellet ligger ovanför molnen, så ofta ligger dalen helt eller delvis täckt av moln, mycket vackert.

Jag checkade in och blev placerad i en flygel till huvuddelen av hotellet, vilket visade sig vara toppen. Huvuddelen innehöll alla restauranger och barer och allt "stök". Jag bodde på våning 5 av 6 och hade en liten balkong ut mot dalen, faktiskt var alla rum positionerade mot dalen, så det spelade mindre roll vilken våning man bodde på, alla hade samma vy. De flesta som besökte hotellet bodde en natt. Målet var att gå upp vid soluppgången, vilket var huvudattraktionen och skåda uppvaknandet av dalen och om man hade tur se bergsmassiven rakt framför sig. Jag ställde klockan på 05:50 varje morgon tre mornar i rad och varje morgon fick jag se olika berg titta fram bakom molnen, men endast på mornarna. Vid lunch hade molnen dragit fram och skymt vyn. Varje morgon var dock en fröjd för ögat. Tre dagar var något långt här, omgivningen är vacker men erbjuder inget mer än hotellets faciliteter, som var något slitna tyvärr. Jag hade dock en jättefin tid i Nagarkot och rekommenderar verkligen ett besök på Mystic Mountain, men för max en natt och hellre november eller december, då monsunsäsongen och molnen med den är över.