Kathmandu Valley, Nepal

Jag har spenderat totalt 5 heldagar i Kathmandu och ska försöka mig på att summera mina upplevelser och intryck av staden. Ingen omfattande analys på något sätt, utan bara mina funderingar och tankar, som vanligt. Landet är i grunden ganska fattigt och ligger relativt lågt i jämförelser mellan andra länder. I rankningen som prosperity.com gjort ligger Nepal på plats 144 av 167. De rankas lågt inom infrastruktur, miljöfrågor och levnadsstandard. Det lilla jag sett av att ha gått omkring på stan är att man i Kathmandu generellt lever väldigt modest i små lägenheter. Det lilla jag sett av landsbygden är att plåt är ett ganska vanligt material för husen, det är väldigt enkla förhållanden utanför städerna. Nedan ser ni några bilder på infrastruktur och miljö. Turismen är en viktig inkomstkälla. 

Till Kathmandu tar sig de flesta som ska ut i bergen på diverse upptäcksfärd och vandring. Många handlar någon typ av utrustning från de ofantligt många friluftsbutiker som finns i staden, en jacka, en sovsäck, ett par vandringsstavar eller ett par kängor, något man inte hunnit köpa från sitt hemland. Det går även att hyra utrustning för de ändamål man har. Många som ska upp och besöka Mount Everest med omnejd flyger 30 minuter från Kathmandu till Lukla, 2860 meter över havet. Lukla har en av världens kortaste landningsbanor och har lång statistik av olyckor, också varför det kallas världens farligaste flygplats. Förutom friluftsbutiker finns det många fotobutiker, turister vill väl kunna dokumentera sin resa här och behov av att köpa utrustning till sina kameror finns. Utöver utrustning till sin resa i landet märks turismen också av i restaurangerna. De flesta restauranger har en anpassad meny med västerländska rätter, vissa länder har också viss representation i menyerna, tex utmärker Israel sig här. Precis som vi kan se English Breakfast på Spanska solkusten kan man här se Shakshuka på vissa restauranger. 

Jag sprang på ett israeliskt par härom dagen och vi pratade lite om varför Kathmandu var så populärt bland deras landsmän. De hade inget konkret svar, men höll med om att det stämde. Det finns en tradition i Israel att efter den obligatoriska militärtjänsten bege sig ut i världen och backpacka en tid. Jag vet att Indien är en populär destination för dem, men också Nepal verkar det som. I Kathmandu sa de att det fanns tre primära hostel dit de flesta från Israel tar sig till och bor. Jag kan tänka mig att kosher-dieten gör att en del håller sig till platser där man får den typen av mat. Men annars har jag svårt att förstå varför man vill hålla samman på det viset, jag skulle bli tokig om jag hängde med svenskar hela tiden. Men vi är alla olika, vilket gör resandet så intressant, man stöter på likheter och olikheter. Många nationaliteter tycket om att umgås med sina egna, det är inget konstigt med det, men det tilltalar mig inte så mycket, snarare är en anledning till att resa för mig, att komma bort från vardagen, inte att komma den närmare.

Infrastrukturen är ändå helt okej i Kathmandu, jag har lite erfarenhet av den utanför de större städerna. Libanon som jag besökte för någon vecka sedan placerar sig på plats 109 och har en mycket sämre placering på infrastrukturen. I Beirut är det vanligt att elen stängs av helt från sen kväll till tidig morgon, och att elen kan slå ifrån när som helst utanför den tiden. I Kathmandu hade jag under mina fem dagar två korta elavbrott på hotellet jag bodde på och en gång på ett café jag satt på och jobbade, men inget ihålligt eller regelbundet som i Beirut. Libanon har sina utmaningar, som säkerheten och ekonomin, där det i Nepal är bättre. Danmark, Norge, Sverige och Finland toppar listan, i den ordningen, varje land med några förstaplaceringar. Nepal är det land som är längst ner på listan på de länder jag besökt. Det visar ju bara hur stor världen är och hur få platser jag ändå sett till det stora hela. 

Att se hela världen är inte någon plan för mig, men jag ser gärna fler platser och gärna några fler nya på denna resa. Häng med så får vi se var mer vi hamnar.

Det är inte ovanligt att se knyten som denna här i Kathmandu eller hos grannen Indien. Jag vet inte om det är grunden till elavbrotten.

Från att just kommit från Indien så har vi här en tydlig skillnad mellan länderna. Nu har jag inte varit i varje stad i Indien, men i de handfull som jag besökt är torg en ovanlighet, medan det i Kathmandu är en rätt så vanlig förekomst i staden, och något som lättar upp den annars så trånga och kaosartade stämningen i staden. För även i Kathmandu är det väldigt mycket människor i staden, men de bredare gatorna och torgen för att en rymd öppnas upp och man ges chans att andas på ett sätt som det i Indien inte går.

Varför jag jämför Indien och Nepal så mycket är att båda länder har en stod del Hinduer i befolkningen, i Nepal är det runt hela 85-90%. Jag hade alltid fått för mig att Nepal var till större delen Buddister, men så är alltså inte alls fallet. Buddister och Hinduer kommer dock väldigt bra överens, omkring 10% av befolkningen är Buddister.

En stupa

En intressant byggnad som jag sprang på under en promenad i staden

Tyvärr är en av floderna som rinner igenom staden mycket förorenad. Miljöfokus är något landet behöver arbeta på, men jag tror att det kommer komma som prioritering, de har så stora naturtillgångar som är viktiga för världen, det kommer sinom tid öka i landets fokus.

Något mindre vildhundar i Kathmandu än vad jag tex såg i Varanasi och Mumbai, men ändå många. Här två som håller vakt vid en slaktare, troligen får de sig en munsbit då och då.

Himalayan Java Coffee har ett par stycken inrättningar i Kathmandu, där man förutom gott kaffe finner en stabil Internetuppkoppling och mysig atmosfär. Spenderade flertal mornar här.

Varanasi till Kathmandu, Nepal

Två gånger har jag försökt ta mig till Chennai och två gånger har jag stött på någon form av problem. Första gången hade jag helt enkelt missat att Indien kräver visum, det kostade mig fyra-fem dagar extra i Jordanien. Nu satt jag på mitt boende i Varanasi och checkade in till flyget som nästa kväll skulle ta mig från Varanasi ner till Chennai. Under incheckningen dyker ett meddelande upp om att jag måste vara införstådd i de regionala resebestämmelserna i Indien. Jag blir såklart nyfiken och klickar mig vidare. Det visar sig att staten Tamil Nadu, där Chennai är största stad, har på grund av COVID-19 mycket striktare förhållningsregler. Reser man in till Tamil Nadu från annan stat i Indien måste man sitta i 14 dagars karantän. Regeln gällde under egen kontroll, så man behövde inte sitta på ett övervakat hotell, men då jag hade en utresa bokad från Chennai fyra dagar senare kände jag inte att jag vågade chansa på att myndigheterna inte har koll på mina resemönster. Jag ville inte dyka upp på Chennai flygplats för mitt plan till Bangkok och bli avvisad pga ha brutit mot COVID-19 reglerna de har. Indien är en oberäknelig plats när det kommer till lagar och regler. Mycket ses mellan fingrarna, men COVID är allvarligt och jag kan tänka mig att är hårdare på dessa regler, speciellt om de har ett pågående utbrott i regionen. 

14 dagar är inte något som jag kan avvara i Chennai, jag har varit för mycket i regionen och sett och gjort det mesta. Målet med resan dit var att hälsa på en gammal arbetskompis, men det känns inte som om det är tänkt att jag ska till Chennai denna gång. Jag börjar se mig om efter andra alternativ. Jag känner inte att jag har någon annan plats i Indien som jag vill besöka under denna resa, jag tänker därför att det nog är dags att röra sig vidare. Mitt nästa mål var Thailand, och det går flyg från Varanasi via Delhi till bra pris. Men jag ser snabbt att flygtrafik inrikes i Indien kräver en viss app installerad på sin telefon, där man fyller i sina vaccinationsuppgifter och visar upp på flygplatsen. För att kunna installera appen behöver man ett indiskt telefonnummer, vilket jag inte har. Det är sen kväll, runt 22:00. Jag skulle kunna förlänga min vistelse i Varanasi och ordna med appen etc, men nederlaget med Chennai gör mig extremt less på Indien, jag vill härifrån imorgon! Jag hittar en bra hemsida som visar mig vilka städer en viss flygplats är kopplad till, var det finns avgångar, vilket flygbolag flyger dessa avgångar och under vilka dagar i veckan. https://www.flightconnections.com/flights-from-varanasi-vns De enda två utomindiska städer som Varanasi är kopplad med är Dubai och Kathmandu. Dubai är åt fel håll, så det vore inte idealt. Kathmandu, det kanske vore något, men när går flygen dit? Nästa flyg går 08:45 imorgon bitti! Kollar priset, $153, skapligt! Kan jag resa in då, behöver jag visum? Visum krävs, men man kan ansöka om det när man ankommer Kathmandu, härligt! COVID då, behöver man PCR? För det skulle jag inte hinna skaffa till 08:45 nästa morgon. Nej, endast vaccineringsbevis, fantastiskt! Det ser ut som om jag har allt som krävs. Jag bokar flyget och ber mitt boende ordna en körning till mig nästa morgon klockan 05:00.

Jag är ännu inte säker på om den indiska appen ändå behövs, om flygplatsmilitären vill se den. Jag hittar ingen information på nätet om att appen behövs för internationella avgångar, jag hoppas den inte behövs. Jag packar min väska och bokar ett hotell för några nätter i Kathmandu. Jag vet inte hur länge jag vill stanna. Ett av stadens bättre rankade hotell är mycket prisvärt, bara 250kr natten. Jag väljer det, skulle jag av någon anledning inte komma iväg så har jag inte förlorat för mycket pengar på ett dyrt boende. 

Jag sover dåligt denna natt, klockan ringer 04:40. Slänger snabbt ner det sista i väskan och möter upp en hotellmedarbetare utanför mitt rum. Han tar min stora väska på ryggen, han ska ta mig till bilen. Vi knallar igenom staden, det är alltid folk i rörelse även denna arla tid. Vi småsnackar och han berättar att han arbetat på stället i tio år, att han har två barn som går i skolan. Det är inte självklart att barn går i skola i Indien, men han har råd med det. Jag ger honom fin dricks när vi når bilen. Jag har säkerställt att bilbälte finns i bilen, jag är glad att se att det gör det, det är ovanligt annars i Indien. Resan till flygplatsen tar ca 40 minuter och solen hinner börja gå upp innan vi är framme. 

Väl på flygplatsen plockar jag fram mitt boardingkort som jag skrivit ut på mitt boende. I Indien måste man visa upp ett för dagen giltigt boardingkort för att bli insläppt till terminalen. Militärpolisen tittar på pappret jag visar upp och säger att detta flyg inte går idag, han ber mig gå till biljettkontoret en bit bort. Jag ser på skärmen för avgångar och mycket riktigt finns mitt flyg inte med på listan över avgångar denna dag. Jag är inte alls förvånad, jag tänker att flyget avbokats sent och att jag av någon anledning inte fått notifikation om det. Jag går till biljettkontoret, där finns ingen representant för mitt flygbolag. Jag känner mig rätt uppgiven. Jag har ännu mitt flyg på kvällen till Chennai, jag har inte avbokat den ännu. Det flygbolagets representanter finns på plats, jag går fram till dem och frågar dem om appen som krävs, hur jag kan registrerar mig för den utan indiskt nummer. De vet inte och något SIM-kort kan jag inte köpa på flygplatsen. Plötsligt hör jag rop bakom mig, någon kommer mot mig. En herre med någon form av ID-kort hängandes runt halsen, han ser ut att arbeta på flygplatsen. Han frågar mig om jag ska till Kathamandu, han säger att planet visst går idag. Vilken lättnad! Han följer mig tillbaka till samma militärpolis och förklarar att bolaget precis börjat flyga denna dag, polisen ler lite mot mig ursäktande. Tydligen har de inte fått informationen och uppenbarligen står det ju inget om flyget heller på avgångslistan, men jag släpps in. Check-in öppnar kort efter, de ber att få se på mitt intyg för COVID-vaccin. De skriver ett boardingkort till mig för hand och stämplar det klart för flight. Passkontrollen öppnar en stund senare och jag får stämpel ut från landet. Nu är jag på väg, nu återstår bara att bli insläppt till Nepal, men jag känner mig hoppfull. Allt har gått så snabbt, från att jag bara några timmar innan bokat flyget, så det kan ännu vara något jag glömt eller missat, men det brukar vara vid incheckningen till flyget som bolaget kontrollerar det viktigaste, det är första genomgången att man har alla dokument och tillåts ankomma landet och det har jag ju klarat mig igenom.

Flyget är halvtomt, ett äldre ATR 72-flyg, propellerplan. Mest Indier och Nepaleser på flyget, en handfull västerlänningar. En kort flygning på knappt en timme i luften.

Vi ankommer enligt tidtabell. Jag hade kvällen innan påbörjat visumansökan på nätet och skrivit ut ett papper på att jag endast behövde betala visumavgiften. Man kunde göra själva ansökan på plats också, men då hade jag behövt köa ett tag extra. Nu behövde jag bara betala de $30 som ett visum för 15 dagar kostade och sedan ställa mig i kön för passkontroll. Lustigt nog hade jag 2630 Indiska rupies kvar i fickan, jag tänkte växla dem på flygplatsen till Nepalesiska rupies. Men $30 motsvarade 2600 Indiska rupies, så det kändes lämpligt att använda dem och lite lustigt att det nästan prick var de pengar jag hade på fickan, som om det var tanken att jag skulle hit. Utlänningar har egna köer genom passkontrollen, det tog bara några minuter innan det var min tur. En sak som jag helt hade glömt bort var att boka en utresa, jag visste inte om Nepal krävde utresa för att bli insläppt, det är inte ovanligt att man kan visa upp ett flyg ut ur landet, så att man inte stannar längre än visumet gäller. Jag hade ingen Internet och det fanns inget gratis WiFi, men jag hade tur passkontrollanten frågade mig endast vilket flyg jag kom med, inget annat utöver det. Tumavtryck och stämpel i passet, välkommen till Nepal! Det kändes underbart, jag var igenom!

Jag tog en taxi till mitt hotell och spenderade dagen med att vila upp mig. Bara några timmar här känner jag mig mycket positiv till staden och människorna. Det finns ett lugn här som tilltalar mig, även om det även här finns mycket trafik, så mår jag genast bättre här än i Indien. Det kan vara att det är lite svalare också som gör att jag mår bättre. I Varanasi var varje steg framåt energikrävande på grund av värmen, här känner jag mig lätt. Staden ligger även 1400 meter över havet, det hjälper också. Jag kommer att stanna här till 4 oktober.

Fint med ett boardingkort skrivet för hand!

Den som är noggrann kan se skymten av ett snötäckt berg i horisonten

Vi närmar oss!

På väg mot hotellet

Varanasi

Varanasi lämnade ett stort intryck på mig. Jag visste redan innan jag åkte att staden skulle tilltala mig. Det är ett av världens äldsta städer, minst 3000 år gammalt, en stad för lärande och spiritualitet. Indiens spirituella centrum, dit många hinduer gör en pilgrimsfärd för att rena sig i floden Ganges. Jag valde att inte doppa mig, historierna om västerlänningar som får diverse åkommor kort efter badet är många. Floden är mycket förorenad, dels för att människor vaskar kläder i den och offrar diverse föremål till floden, men kanske främst för de kroppar som bränns vid den. Att brännas efter sin död vid floden Ganges bryter Hinduernas återfödelse, men endast ett fåtal av landets invånare har denna möjlighet. Det bränns ca 80 kroppar om dagen vid floden. Jag tog del av ceremonierna vid Manikarnika Ghat, den brinnande ghaten. Jag kände inte att det var passande för mig att närvara, jag tänkte på familjerna och jag tyckte inte att jag hörde hemma där, så jag stannade inte länge. 

Jag närvarade vid ett par gudstjänster och andra ritualer vid floden. Jag kan inte säga att jag tagit till mig innerbörden av vad som skedde, men jag kände det mäktigt att närvara och se ceremonierna ta plats. 

Den första bilden nedan är tagen från floden Ganges mot mitt boende, till höger i bild syns Ganpati Guest House. Anledningen till att jag stjäl en bild från Internet är för att floden var avstängd för båttrafik på grund av att den låg för högt. Trapporna där ni ser människor gå var helt täckta med vatten. Jag hade annars självklart tagit mig ut på floden för att insupa staden från ett annat perspektiv. På takterassen ser ni ett gäng parasoll, där satt jag ofta på mornarna, under eftermiddagen och kvällen. Jag satt där i flera timmar varje dag och tog in floden och omgivningarna. Ganpati ligger mellan två av de mest kända Ghaterna, så man hade alltid aktivitet och ljud omkring en. 

Varanasi är en stad där djur och människor lever i tätt ihop tillsammans. Runt Ganpati såg jag hökar, svalor, duvor, apor som klättrade på taken, ekorrar, vildhundar (fast de är väldigt tama), katter, råttor och möss, kossor och tjurar. 

Blev sugen på den sydindiska rätten Dosa, här en Masala Dosa med Paneer. Besticken är överflödiga, i Indien äter man med händerna.  

Den brinnande ghaten

Aporna i Varanasi är av typen Rhesusapa, Makakersläktet. Aporna, likt korna, anses heliga. De kan bli närgångna, de flesta hotell har någon form av skjutvapen för att skrämma iväg dem. Jag minns den gången då Paul och jag var och hälsade på Jenny och Lina i Sri Lanka och vi stannade för en måltid under en längre biltur. Det kom då ett gäng apor mot oss från djungeln, personalen tog då fram gevär och sköt skott i luften, varpå djuren rörde sig bort. Jag såg det aldrig ske i Varanasi, men vapnet stod alltid framme på restaurangens tak.

Nu blir det nordindisk mat, ett av stans mer kända enklare restauranger, riktigt husmanskost!

Vi börjar med en Tamatar Chat, en slags potatis och tomatröra blandat med nötter och kryddor i alla dess slag. Serveras varm och var något övermäktig i smaken, men inte kryddstark alls, väldigt intensiv.

Paani Puri, små friterade bollar som knackas upp och fylls med någon gryta, denna med potatis, gott!

Lunchens höjdpunkt Samosa Chat, ett par samosas som pressas samman och fylls med liknande blandning som Tamatar Chat. Smakrikt, men matigare på grund av bitarna samosa.

Mycket av min tid på denna resa går till att dokumentera det jag upplever i min journal. Händelser, insikter, tankar och känslor. Att dokumentera i skrift är en ny vana för mig, något jag efter snart två månader trivs väldigt bra med. Jag har ju en hel del egentid. En kanna kaffe och några skrivna sidor är fint.

Mumbai - Varanasi - 26 timmars tågresa

Kvällen den 19 september tog jag tåget från Lokamnya Tilak Terminal. Steg ombord vagn HA1 som bestod av klassen 2AC, som innebär andra klassens luftkonditionerade sovkupé. Kupén delade jag med fem andra herrar, två av vilka som skulle med mig hela vägen till Varanasi. Vi tre som reste åt samma håll kom också att bekanta oss närmare med varandra. Ena mannen Sandip, 50 år, från Mumbai, ägde en kedja med apotek, men hade på senare år gått över mer till fastigheter. Han skulle till Varanasi på affärer, ett potentiellt fastighetsköp. Den andra herrn, Mohammed skulle hem till sin familj i Varanasi. Mohamed var fartygsmekaniker och hade just kommit i hamn i Mumbai från ett nio månader långt pass, han såg fram emot fyra månader ledigt. Han hade under de sista stoppen bland annat varit i Göteborg och utanför Köpenhamn. 

Det erbjöds middag, men samtliga av oss tackade nej, vi valde att sova. Sängkläder delades ut innan avfärd. Kort efter att vi avgått stationen släkte vi ner, men så fort det blivit mörkt började de första av de fem snarka, därefter efter en till. Få sömntimmar denna natt, jag valde istället att ta sovstunder dagen efter då de andra var vakna. Tåget tuffade på, det var en sträcka på 1500km. Vi hade 11 korta planerade stopp på vägen på ca 5 minuter, någon gång slogs eltillförseln av och vid någon station var det kö, men vi lyckades komma fram enligt tidtabell.

Kupén var enkel och väl använd, i stort behov av renovering, men det var inget som var trasigt. Vi sex fick dela på ett eluttag, att turas om att ladda mobilen. Något Wi-Fi fanns såklart inte, men jag hade ordnat ett eSim-kort och hade tillgång till internet då och då, när man passerade större byar eller städer. Jag valde vid bokningen av biljetten plats på övre bädd. Det var tur, eftersom jag kunde smita upp och sova när jag ville. När man inte sov hängde man på de undre bäddarna och småsnackade. De pratade naturligtvis mer med varandra på hindi men efter att övriga tre lämnat oss halvvägs hade Sandip, Mohamed och jag ett par intressanta diskussioner, speciellt om våra länderna skillnader, om indisk politik och historia. Båda var väldigt kunniga och stolta över sitt land, de lärde mig om staten Uttar Pradesh, dit vi var på väg. Upi, som staten kallas i folkmun, har störst antal invånare i Indien, hela 200 miljoner. Det är 50 miljoner mer än i hela Ryssland, men till en tiondel av dess landmassa. En lustig sak som de berättade för mig var att man i Indien ofta har flera lägenheter eller privatbostäder. Både herrarna hade mellan 4-6 lägenheter vardera i olika städer. Vissa av dem hyrdes ut, men många stod tomma tills att de hade anledning att ta sig till staden. Båda hade tex lägenhet i Mumbai som inte var deras primära bostad. Sandip bodde primärt i Mumbai, men hade alltså fler lägenheter i samma stad som stod tomma. Han var visserligen i fastighetsbranschen, men jag fann det lustigt. Mohammeds lägenhet i Mumbai var en övernattningslägenhet då han förberedde färd ut på haven eller efter ha kommit hem. Självklart var bostäderna investeringar, många användes permanent av familj. Sandip hade någon medicinsk anledning till varför han åkte tåg denna gång, han sa att han helst flyger. Mohammed såg ut ett njuta av resan, han sov mycket. Tåget guppar mycket och det är en ganska hög ljudnivå, men när man väl lagt sig vaggas man ganska lätt till sömn.

Vi gjorde alltså 11 stopp på vägen. På perrongerna väntade horder av försäljare av mat och dryck. Jag höll mig till maten som såldes på tåget, men köpte en del Chai (söt te) vid vissa stopp. Jag försöker ta det lugnt med intag av maten, det är som många vet ett land där fokus på hygienen inte är samma som i Europa, speciellt handhygienen. Jag har aldrig blivit allvarligt magsjuk här, som jag vet att många blir, men alltid får jag lite magknip eller får gå på toa lite extra i någon dag. Jag räknar med det även denna gång, det vore tråkigt om det skedde på tåget, faciliteterna är som sagt slitna och det guppar. Jag ser tyvärr inte att människor lärt sig något av Covid, fastän Indien drabbades hårt. Det är visserligen svårt att hålla 2 meter avstånd när de är så många på så liten yta. Indier generellt räds inte fysisk närhet. Man kramas, håller i handen, talar med varandra nära intill. Står jag i biljettluckan kommer de näst på tur alltid upp nära en och står bredvid mig, nära nog att känna andedräkten. Sådant jag är van med från Indien sedan förr, men efter covid känns det lite obekvämt. Maten ombord var bra, jag åt Thali till lunch och middag. Thali är en populär indisk rätt ofta bestående av ris, bröd och små portioner av olika såser och grytor. Regioner i Indien har alla olika sätt att förbereda rätten.

Vi anlände Varanasi 01:50, 26 timmar och 5 minuter efter att vi lämnat Mumbai. Som det känns nu, några dagar efter resan skulle jag nog inte göra en så lång resa igen. Men jag reser gärna tåg i Indien igen, man får se mycket av omgivningarna utanför de stora städerna. Människorna är väldigt vänliga och tillmötesgående. Lärdom till nästa gång: ta med sovmask, öronproppar och toalettpapper.

Mot plattform 5

Tåget som ska ta oss 1500km

Korridoren utanför kupén 

Nödstopp, 1000 rupies (100kr) och/eller ett års fängelse för missbruk.

Gott humör inför resan

Helt okej

Mina fötter stack ut i gången

Thali med ägg

De främsta två vagnarna är sittplatser, dessa fönster saknar glas, endast metallstänger där fönstret annars kan sitta. Så försäljarna går helst dit eftersom de kan sälja till passagerarna från perrongen.

Mohammed

Framme i Varanasi

Mumbai

Ankom Mumbai omkring 3 på morgonen efter ett kort stopp i Doha. Första gången med bolaget Indigo mellan Doha-Mumbai, positivt överraskad. Klasslöst flygplan, ekonomi på samtliga stolsrader. Jag knep en nödutgångsplats och fick under de dryga tre timmarna sträcka ut på benen lite extra, uppskattades. Såg filmen The Imitation Game som berättar om Alan Turings liv, och sedermera tragiska självmord.

Framme i Indien, det hände tillslut efter ett litet missöde. Känns skönt att vara här. Jag brukar jämföra platser som är vilt skilda den vardag som jag är van med att vara på månen eller en annan planet. Lite så är det i Indien. Det finns så många kulturkrockar, underligheter och nyanserade skillnader som man ställs för varje timme man är i landet, jag fylls med energi, glädje och uppskattning över att vara här och uppleva det.

Uber har gjort intåg i samhället sedan jag var här sist 2016. Jag gick av vana till det förbetalda taxiståndet, där man uppger sin adress, betalar och ger kvittot till nästa förare som står på tur att hämta upp den anlände. Föraren vet inte om hen åker en mil eller tio, tjänst 100 rupies eller 1000. Killen i båset för att ta betalt för den adress jag skulle till förstod inte var jag skulle. Jag visade honom hotellets namn och adressen på engelska, men jag hade inte den på hindi, så det gick inte fram. Jag hade ingen bråttom, jag satte mig ner och letade efter alternativ. Såg en skylt som lydde ”Uber” och pil som pekade nedåt. Självklart tar jag Uber, det är ett bättre alternativ för båda parter. Uber låter föraren välja om rutten och priset som appen föreslår är rimlig. Den låter mig se vem som tar min körning och låter mig följa rutten i realtid, med mera. Jag beställde en körning för 439 rupies eller 57kr till hotellet, det tog ca 10 minuter innan föraren Manoj accepterade och ännu 10 minuter innan han dök upp i garaget på plan 4 West. Anlände hotellet strax efter 4 på morgonen.

Jag hade inte bokat rum för natten jag anlände utan för nästkommande natt. Personalen kunde tyvärr inte låta mig checka in tidigt, inte ens för en avgift. Så jag lämnade in min större väska, satt en knapp timme och laddade mobilens batteri och tog en taxi till stan. Åkte till Chhatrapati Shivaji Maharaj Terminus, eller stans främsta och största tågstation. Målet var att köpa en tågbiljett till Varanasi nästföljande dag. Tyvärr hade biljettståndet för inrikesresor öppnat ännu, klockan var bara 6:30. Jag tog till fots och gick mot Colaba, där många turisthotell finns i Mumbai och där jag troligen kunde få i mig något att äta. Såg fram emot något indiskt. Tyvärr hade väldigt få platser öppet så tidigt. Den enda plats jag fann var Leopolds Café, det fick duga. Caféet har sedan slutet av 1800 talet varit ett etablissemang och alltid populärt bland västerlänningar. Caféet utsattes 2018 av terrorattentaten som skakade Mumbai. Sedan dess är caféet också populärt bland indier. Denna morgon var jag först på plats, men under min tid där fylldes det på, still största majoritet Indier.

När vi landade Mumbai regnade det. Jag lånade därför ett paraply från hotellet innan jag reste in till stan. Den kom att vara en räddning. Det har duggat tätt i princip hela dagen. Jag åt en ostomelett, drack ett par koppar kaffe och begav mig sedan till Indiens port, The Gate of India, alldeles bakom Leopolds. Monumentet restes av britterna för att påminna om deras ankomst till landet. Det koloniala arvet hyllas ännu, jag var den enda västerlänningen vid porten, då regnet öste ner, men där fanns säkert 50 indier som tog bilder. Undrar om de kommer se över sina monument med tiden. 

Jag flydde regnet till ett Starbucks, när det avtog gick jag tillbaka till Chhatrapati Shivaji Maharaj Terminus. Biljettluckan var nu öppen, jag köpte biljett till Varanasi för morgondagen. Avgår Mumbai 22:45 19 September, ankommer Varanasi 01:55 21 september. Resan tuffar alltså på nordost över en dag, ska bli intressant!

Resten av dagen gick åt att vila upp mig och mot kvällen äta en känd måltid från Mumbai, Butter Chicken med ett Garlic Naan 😋

Vi slapp in!

Chhatrapati Shivaji Maharaj Terminus

The Gate of India

Utresa klar ✅ 

Kul att se Ikea i ett köpcentrum jag besökte

Mycket fina smaker på denna Butter Chicken 

Noterar också att de indiska valörerna fått sig ett ansiktslyft med nya färger och något mindre storlek.