Kvällen den 19 september tog jag tåget från Lokamnya Tilak Terminal. Steg ombord vagn HA1 som bestod av klassen 2AC, som innebär andra klassens luftkonditionerade sovkupé. Kupén delade jag med fem andra herrar, två av vilka som skulle med mig hela vägen till Varanasi. Vi tre som reste åt samma håll kom också att bekanta oss närmare med varandra. Ena mannen Sandip, 50 år, från Mumbai, ägde en kedja med apotek, men hade på senare år gått över mer till fastigheter. Han skulle till Varanasi på affärer, ett potentiellt fastighetsköp. Den andra herrn, Mohammed skulle hem till sin familj i Varanasi. Mohamed var fartygsmekaniker och hade just kommit i hamn i Mumbai från ett nio månader långt pass, han såg fram emot fyra månader ledigt. Han hade under de sista stoppen bland annat varit i Göteborg och utanför Köpenhamn.
Det erbjöds middag, men samtliga av oss tackade nej, vi valde att sova. Sängkläder delades ut innan avfärd. Kort efter att vi avgått stationen släkte vi ner, men så fort det blivit mörkt började de första av de fem snarka, därefter efter en till. Få sömntimmar denna natt, jag valde istället att ta sovstunder dagen efter då de andra var vakna. Tåget tuffade på, det var en sträcka på 1500km. Vi hade 11 korta planerade stopp på vägen på ca 5 minuter, någon gång slogs eltillförseln av och vid någon station var det kö, men vi lyckades komma fram enligt tidtabell.
Kupén var enkel och väl använd, i stort behov av renovering, men det var inget som var trasigt. Vi sex fick dela på ett eluttag, att turas om att ladda mobilen. Något Wi-Fi fanns såklart inte, men jag hade ordnat ett eSim-kort och hade tillgång till internet då och då, när man passerade större byar eller städer. Jag valde vid bokningen av biljetten plats på övre bädd. Det var tur, eftersom jag kunde smita upp och sova när jag ville. När man inte sov hängde man på de undre bäddarna och småsnackade. De pratade naturligtvis mer med varandra på hindi men efter att övriga tre lämnat oss halvvägs hade Sandip, Mohamed och jag ett par intressanta diskussioner, speciellt om våra länderna skillnader, om indisk politik och historia. Båda var väldigt kunniga och stolta över sitt land, de lärde mig om staten Uttar Pradesh, dit vi var på väg. Upi, som staten kallas i folkmun, har störst antal invånare i Indien, hela 200 miljoner. Det är 50 miljoner mer än i hela Ryssland, men till en tiondel av dess landmassa. En lustig sak som de berättade för mig var att man i Indien ofta har flera lägenheter eller privatbostäder. Både herrarna hade mellan 4-6 lägenheter vardera i olika städer. Vissa av dem hyrdes ut, men många stod tomma tills att de hade anledning att ta sig till staden. Båda hade tex lägenhet i Mumbai som inte var deras primära bostad. Sandip bodde primärt i Mumbai, men hade alltså fler lägenheter i samma stad som stod tomma. Han var visserligen i fastighetsbranschen, men jag fann det lustigt. Mohammeds lägenhet i Mumbai var en övernattningslägenhet då han förberedde färd ut på haven eller efter ha kommit hem. Självklart var bostäderna investeringar, många användes permanent av familj. Sandip hade någon medicinsk anledning till varför han åkte tåg denna gång, han sa att han helst flyger. Mohammed såg ut ett njuta av resan, han sov mycket. Tåget guppar mycket och det är en ganska hög ljudnivå, men när man väl lagt sig vaggas man ganska lätt till sömn.
Vi gjorde alltså 11 stopp på vägen. På perrongerna väntade horder av försäljare av mat och dryck. Jag höll mig till maten som såldes på tåget, men köpte en del Chai (söt te) vid vissa stopp. Jag försöker ta det lugnt med intag av maten, det är som många vet ett land där fokus på hygienen inte är samma som i Europa, speciellt handhygienen. Jag har aldrig blivit allvarligt magsjuk här, som jag vet att många blir, men alltid får jag lite magknip eller får gå på toa lite extra i någon dag. Jag räknar med det även denna gång, det vore tråkigt om det skedde på tåget, faciliteterna är som sagt slitna och det guppar. Jag ser tyvärr inte att människor lärt sig något av Covid, fastän Indien drabbades hårt. Det är visserligen svårt att hålla 2 meter avstånd när de är så många på så liten yta. Indier generellt räds inte fysisk närhet. Man kramas, håller i handen, talar med varandra nära intill. Står jag i biljettluckan kommer de näst på tur alltid upp nära en och står bredvid mig, nära nog att känna andedräkten. Sådant jag är van med från Indien sedan förr, men efter covid känns det lite obekvämt. Maten ombord var bra, jag åt Thali till lunch och middag. Thali är en populär indisk rätt ofta bestående av ris, bröd och små portioner av olika såser och grytor. Regioner i Indien har alla olika sätt att förbereda rätten.
Vi anlände Varanasi 01:50, 26 timmar och 5 minuter efter att vi lämnat Mumbai. Som det känns nu, några dagar efter resan skulle jag nog inte göra en så lång resa igen. Men jag reser gärna tåg i Indien igen, man får se mycket av omgivningarna utanför de stora städerna. Människorna är väldigt vänliga och tillmötesgående. Lärdom till nästa gång: ta med sovmask, öronproppar och toalettpapper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar