Saigon - inte för mig

Ho Chi Minh City, eller Saigon som staden också hette innan den officiellt bytte namn av nordvietnameserna efter inbördeskrigets slut 1975. Jag har läst att staden blivit ett populärt tillhåll bland "digitala nomader" eller människor som arbetar med sin laptop, så jag ville närmare undersöka vad staden har att erbjuda. Mamma och jag besökte stan under vår Vietnamresa, men vi stannade bara en natt så jag kan inte säga att jag riktigt fick en känsla av den, därav ville jag spendera lite längre tid här denna gång. Bokade in mig fyra nätter i en lägenhet genom Airbnb. Lägenheten hade fri tillgång till simbassäng och gym, vilket var ett stort plus med mina rutiner, sparar mycket tid om det i samma fastighet ges möjlighet till att röra på sig.

Jag besöker under mina fyra dagar ett par co-working platser, men inser snabbt att stan inte har den typ av atmosfär som skulle göra det till en plats dit jag självmant sökte mig för att bo och arbeta en tid. Det är något med staden som saknas, som gör den mindre attraktiv än andra platser jag besökt. Kanske är det något för kaotisk, infrastrukturen låter en del att önska, känns som om det enda sättet att ta sig fram på är moped eller bil. Jag stöter på byggnation av någon form av tågsystem som i Bangkok, men den är inte igång ännu. Kanske påverkas jag av att jag de senaste veckorna befunnit mig i liknande miljöer och inte ser staden lika attraktiv än om jag hade anlänt hit först. Nej, kort efter att jag anländer hit inser jag att staden inte är för mig. Vissa platser gillar man, andra inte, inget konstigt med det. Jag tror inte det bara har att göra med att jag börjar tröttna på kaoset i städer, Saigon är inte för mig. Hanoi har något, jag kan tänka mig åka dit igen, det är mysigt samtidigt som det är lite kaotiskt. Saigon har inte det där lilla extra.

Jag spenderar främst mina dagar med att planera min nästkommande två resmål, Kambodja och Mexico efter det. Jag känner starkt för att se Angkor Wat templet i Siem Reap, ser mycket fram emot det. Det är en plats som jag alltid valt bort när jag tidigare varit i regionen, nu ska det bli av. Mexico däremot känner jag faktiskt ett visst obehag att åka till. Jag har hört så mycket negativt om landet, att det inte ska vara säkert. Det sitter djupt i mig att Central och Sydamerika är farliga platser. Varför är det så? Jag har ändå vågat mig dit flera gånger, men ändå tar det emot på något vis, precis som denna gång. Jag har någon bild i mitt sinne om att jag på TV eller i någon artikel fått informationen om att i Mexico City rånar de en när du sitter i taxin, att express-kidnappningar är vardagsmat. Jag har dock på senaste tiden läst mycket om att Mexico City är en plats dit många åker för att distansjobba ifrån, väldigt många jag följer i olika kanaler säger samma sak, att det är en toppenplats och att det i Mexico finns många liknande platser värda att se. Jag åker, men känner en liten klump i magen, det är min komfortzon som försöker få mig att hålla mig borta. Det är bra att utmana sin komfortzon.

Nästa Siem Reap i Kambodja och Angkor Wat!