Varanasi

Varanasi lämnade ett stort intryck på mig. Jag visste redan innan jag åkte att staden skulle tilltala mig. Det är ett av världens äldsta städer, minst 3000 år gammalt, en stad för lärande och spiritualitet. Indiens spirituella centrum, dit många hinduer gör en pilgrimsfärd för att rena sig i floden Ganges. Jag valde att inte doppa mig, historierna om västerlänningar som får diverse åkommor kort efter badet är många. Floden är mycket förorenad, dels för att människor vaskar kläder i den och offrar diverse föremål till floden, men kanske främst för de kroppar som bränns vid den. Att brännas efter sin död vid floden Ganges bryter Hinduernas återfödelse, men endast ett fåtal av landets invånare har denna möjlighet. Det bränns ca 80 kroppar om dagen vid floden. Jag tog del av ceremonierna vid Manikarnika Ghat, den brinnande ghaten. Jag kände inte att det var passande för mig att närvara, jag tänkte på familjerna och jag tyckte inte att jag hörde hemma där, så jag stannade inte länge. 

Jag närvarade vid ett par gudstjänster och andra ritualer vid floden. Jag kan inte säga att jag tagit till mig innerbörden av vad som skedde, men jag kände det mäktigt att närvara och se ceremonierna ta plats. 

Den första bilden nedan är tagen från floden Ganges mot mitt boende, till höger i bild syns Ganpati Guest House. Anledningen till att jag stjäl en bild från Internet är för att floden var avstängd för båttrafik på grund av att den låg för högt. Trapporna där ni ser människor gå var helt täckta med vatten. Jag hade annars självklart tagit mig ut på floden för att insupa staden från ett annat perspektiv. På takterassen ser ni ett gäng parasoll, där satt jag ofta på mornarna, under eftermiddagen och kvällen. Jag satt där i flera timmar varje dag och tog in floden och omgivningarna. Ganpati ligger mellan två av de mest kända Ghaterna, så man hade alltid aktivitet och ljud omkring en. 

Varanasi är en stad där djur och människor lever i tätt ihop tillsammans. Runt Ganpati såg jag hökar, svalor, duvor, apor som klättrade på taken, ekorrar, vildhundar (fast de är väldigt tama), katter, råttor och möss, kossor och tjurar. 

Blev sugen på den sydindiska rätten Dosa, här en Masala Dosa med Paneer. Besticken är överflödiga, i Indien äter man med händerna.  

Den brinnande ghaten

Aporna i Varanasi är av typen Rhesusapa, Makakersläktet. Aporna, likt korna, anses heliga. De kan bli närgångna, de flesta hotell har någon form av skjutvapen för att skrämma iväg dem. Jag minns den gången då Paul och jag var och hälsade på Jenny och Lina i Sri Lanka och vi stannade för en måltid under en längre biltur. Det kom då ett gäng apor mot oss från djungeln, personalen tog då fram gevär och sköt skott i luften, varpå djuren rörde sig bort. Jag såg det aldrig ske i Varanasi, men vapnet stod alltid framme på restaurangens tak.

Nu blir det nordindisk mat, ett av stans mer kända enklare restauranger, riktigt husmanskost!

Vi börjar med en Tamatar Chat, en slags potatis och tomatröra blandat med nötter och kryddor i alla dess slag. Serveras varm och var något övermäktig i smaken, men inte kryddstark alls, väldigt intensiv.

Paani Puri, små friterade bollar som knackas upp och fylls med någon gryta, denna med potatis, gott!

Lunchens höjdpunkt Samosa Chat, ett par samosas som pressas samman och fylls med liknande blandning som Tamatar Chat. Smakrikt, men matigare på grund av bitarna samosa.

Mycket av min tid på denna resa går till att dokumentera det jag upplever i min journal. Händelser, insikter, tankar och känslor. Att dokumentera i skrift är en ny vana för mig, något jag efter snart två månader trivs väldigt bra med. Jag har ju en hel del egentid. En kanna kaffe och några skrivna sidor är fint.