Saigon - inte för mig

Ho Chi Minh City, eller Saigon som staden också hette innan den officiellt bytte namn av nordvietnameserna efter inbördeskrigets slut 1975. Jag har läst att staden blivit ett populärt tillhåll bland "digitala nomader" eller människor som arbetar med sin laptop, så jag ville närmare undersöka vad staden har att erbjuda. Mamma och jag besökte stan under vår Vietnamresa, men vi stannade bara en natt så jag kan inte säga att jag riktigt fick en känsla av den, därav ville jag spendera lite längre tid här denna gång. Bokade in mig fyra nätter i en lägenhet genom Airbnb. Lägenheten hade fri tillgång till simbassäng och gym, vilket var ett stort plus med mina rutiner, sparar mycket tid om det i samma fastighet ges möjlighet till att röra på sig.

Jag besöker under mina fyra dagar ett par co-working platser, men inser snabbt att stan inte har den typ av atmosfär som skulle göra det till en plats dit jag självmant sökte mig för att bo och arbeta en tid. Det är något med staden som saknas, som gör den mindre attraktiv än andra platser jag besökt. Kanske är det något för kaotisk, infrastrukturen låter en del att önska, känns som om det enda sättet att ta sig fram på är moped eller bil. Jag stöter på byggnation av någon form av tågsystem som i Bangkok, men den är inte igång ännu. Kanske påverkas jag av att jag de senaste veckorna befunnit mig i liknande miljöer och inte ser staden lika attraktiv än om jag hade anlänt hit först. Nej, kort efter att jag anländer hit inser jag att staden inte är för mig. Vissa platser gillar man, andra inte, inget konstigt med det. Jag tror inte det bara har att göra med att jag börjar tröttna på kaoset i städer, Saigon är inte för mig. Hanoi har något, jag kan tänka mig åka dit igen, det är mysigt samtidigt som det är lite kaotiskt. Saigon har inte det där lilla extra.

Jag spenderar främst mina dagar med att planera min nästkommande två resmål, Kambodja och Mexico efter det. Jag känner starkt för att se Angkor Wat templet i Siem Reap, ser mycket fram emot det. Det är en plats som jag alltid valt bort när jag tidigare varit i regionen, nu ska det bli av. Mexico däremot känner jag faktiskt ett visst obehag att åka till. Jag har hört så mycket negativt om landet, att det inte ska vara säkert. Det sitter djupt i mig att Central och Sydamerika är farliga platser. Varför är det så? Jag har ändå vågat mig dit flera gånger, men ändå tar det emot på något vis, precis som denna gång. Jag har någon bild i mitt sinne om att jag på TV eller i någon artikel fått informationen om att i Mexico City rånar de en när du sitter i taxin, att express-kidnappningar är vardagsmat. Jag har dock på senaste tiden läst mycket om att Mexico City är en plats dit många åker för att distansjobba ifrån, väldigt många jag följer i olika kanaler säger samma sak, att det är en toppenplats och att det i Mexico finns många liknande platser värda att se. Jag åker, men känner en liten klump i magen, det är min komfortzon som försöker få mig att hålla mig borta. Det är bra att utmana sin komfortzon.

Nästa Siem Reap i Kambodja och Angkor Wat!

Hanoi och rutiner under resa

 Jag besökte Hanoi med min kära mor Airi för några år sedan. Det var höst/vinter i stan och vi hade några dagar att utforska omgivningarna. Tyvärr åkte Airi på en dunderförkylning som senare under resan utvecklades till en influensa, hon låg och vilade upp sig större delen av resan, tyvärr. Nu när jag var i regionen igen kände jag att jag ville se lite mer av landet. Speciellt Hanoi lockade mig och huvudstaden Ho Chi Minh City. Jag fick intrycket av Hanoi som en mycket livlig stad med bra uteliv, vänliga människor och god och prisvärd mat. Jag ville helt enkelt ta in mer av staden. Jag bokade därför in mig för fyra nätter. I Amman bodde jag ett par nätter på ett hostel, men utöver det har jag bara bott på hotell. Hanoi kändes som en stad där det kunde vara kul att bo på ett hostel och komma nära andra resande. 

Jag bokade in mig på Buffalo Hostel mitt i Hanois mest kända barområde. Att bo med andra i samma rum, i sovsalar, är inte min grej. Jag har provat det vid ett par tillfällen och min sömn påverkas för mycket. Kompromissen är att boka in ett eget rum, så jag bor på ett hostel som primärt har massa sovsalar, men också några enstaka singelrum. Det är en rätt trevligt sätt att bo, man har mycket av det sociala med folk man springer på, men man har sin egna yta där sina prylar får vara i fred och man får sina 8 timmar. Rummet jag fick var dock endast en trappa upp, så jag hade allt liv och stök ganska nära inpå. Men jag visste vad jag gav mig in på så det gick bra. Dessutom skulle jag vara ute en hel del på kvällarna så när man väl kom i säng började stan lugna ner sig. 

Jag har funnit en rutin under resan som jag trivs med. Morgonens första uppgift efter att bäddat sängen och borstat tänderna är att få i sig kaffe. Jag må ha med mig en burk Nescafe, men den är endast till för nödfall. Jag beger mig ut på stan och kikar snabbt på Google maps efter ett närbeläget kafé, det finns allt som oftast ett par i alla större städer. Denna första morgon hittar jag ett jättefint hipsterkafé med som till och med serverar V60, i princip filterkaffe, men ofta på ställen som denna med noga utvalda bönor, ofta lätt rostade bönor som ger en mer delikat och komplex smakupplevelse än mörkrostat som oftast är djupare och jämn. Testa en V60 om du har chans! Med kaffe i kroppen tar jag mig an olika uppgifter som kräver skarpare hjärnverksamhet. En del dagar sitter jag och funderar på min väg framåt med inkomst och jobb, andra dagar sitter jag och lär mig något nytt som tex programmering, denna morgon sitter jag och planerar nästa del av resan, närmare bestämt Kambodja om en veckas tid. Jag skickar in visumansökan och bokar ett boende, väljer igen ett hostel och ett singelrum. Detta tog sin lilla tid, att skanna in pass, hitta och boka hotell, kolla upp inresebestämmelser kring Covid och annat relaterat. 

Dagen har nått sin andra fas, finna någonstans där jag kan träna och röra mig, få upp ett flås och lyfta lite skrot. Jag påbörjade rutinen med att gå till gym först när jag anlände Thailand, inte för att jag inte haft tillfällen innan dess, men jag prioriterade bara inte sysslan. Det har ju resulterat i att jag gått upp några kilon, nya länder och intryck följs naturligt av intag av ny intressant mat och dryck. Jag behöver balansera upp det hela. Jag finner allt som oftast gym av olika slag i de flesta städer, där man för en summa kan köpa in sig för ett dagspass. I Hanoi finns flera alternativ, så jag svänger förbi rummet och dumpar dator och annat för att plocka upp träningskläder. Jag bokar en taxi och åker iväg. Denna gång till utkanterna av staden och ett gym med modern utrustning. Jag behöver dock väldigt lite för att göra det jag ska, ett löpband eller en cykel och fria vikter och utrymme att svinga dem. Jag gör min grej och är klar på en timme.

Nu följer en av dagens höjdpunkter, lunch i en ny spännande stad. Hanoi är ju något känt för mig, men jag har inte provat allt som staden har att bjuda på. Jag väljer en rätt som jag ätit i Sverige och tycker om att beställa på en vietnamesisk restaurang där vi bor, Väljer ut rätten Bun Cha, grillad fläsk och nudlar. Jag googlar upp var den serveras bäst i stan och beger mig dit efter att jag lämnat av mina svettiga prylar på rummet. Denna Bun Cha är toppen, saftigt kött, nudlar med fin konsistens som smälter i munnen och varm lätt buljong. 

När jag når mitt boende efter en fin måltid på stan tar jag ibland en liten sovstund, även denna dag. Staden är hektisk med mycket trafik och mycket människor. Att gå i stan till fots är energikrävande, mest för att man hela tiden behöver vara på sin vakt för trafiken, primärt mopederna som finns i tusental. Man är aldrig säker och är hela tiden på sin vakt. Gymmet tröttar sällan ut mig fullkomligt utan ger nog mer energi, men en halvtimme-timme sömn på eftermiddagen är trevligt. Detta boende bjuder varje kväll mellan 18-19 på fri kranöl, så jag glider naturligt ner på klockslaget. Det är en fin skara människor på plats, en hel del yngre backpackers, men en del i min ålder också och äldre. Jag stannar en stund och går sedan upp på rummet. Vid 21 ordnar boendet en guidad tur av staden som jag skriver upp mig på. Ungefär 10 personer dyker upp och vi har en vin kväll ihop.

Resterande dagar ser likadana ut, nytt kafé, "jobb", gym/simbassäng, testa något nytt till lunch och mer kvällsaktiviteter. Härnäst Ho Chi Minh City (Saigon), häng på!

V60 på gång

Sju års utveckling av Bangkok

Jag bläddrade tillbaka i mitt Instagram-flöde för att leta efter när jag senast spenderade lite längre tid i Bangkok. Jag var ju i stan runt 2019 med min kära mor, men vi uppvaktade inte stan så länge innan vi hoppade vidare till Vietnam. Sist jag var i stan en längre stund var juli 2015, jag besökte MOCA Museum of Contemporary Art den 19 juli. Tanken med mitt användande av Instagram var alltid att dokumentera minst en bild från varje resa jag tog, att summera mina intryck av landet i en bild. Det är ännu samma filosofi jag har, flödet föds primärt med resorna, som jag ju håller mycket kära. Jag uppskattar dock möjligheten av att här skriva av mig lite mer och för er som vet med video dokumentera på annat håll. Dessa skriverier var främst till för de närmsta, videorna primärt till min pappa som ju har svårt att ta till sig text och föredrar bild och helst rörlig sådan. Apples iMovie må vara ett enkelt verktyg, men den räcker gott för mina ändamål. 

Efter att totalt spenderat en vecka i staden har jag några klara intryck som glädjer mig. Den främsta är utbyggnaden av "tunnelbanan" eller Skytrain BTS som den kallas här. Nedan har jag kladdat var ändhållplatserna var för sju år sedan. I princip alla linjer har byggts ut eller fått fortsatt kommunikation vidare utåt. Endast flygplatslinjen är orörd. Vidare söderut såg jag att det sträcker sig nya stationer som håller på att byggas, troligen på fler platser runt om staden.

Det är något med staden som påminner mig om Tokyo. Det kan bero på att Tokyo förutom Bangkok är den stad jag spenderat mest tid i inom Asien. Tokyo är i utveckling en av de länder som är längst ut på skalan, tillsammans med oss i Skandinavien. Men nu när jag ser samhället förbättras så ser jag ju likheter med Tokyo. Och det troliga är ju såklart att städerna i regionen hämtar inspiration från varandra och kopierar det som fungerar bra. Jag är glad över att se utveckling här och att livet som besökare och troligen mer som invånare verkar bli enklare. När jag var här sist var Uber närvarande och gjorde taxiåkandet enklare, främst på nätterna då tågen inte går. Numera är Uber utkonkurrerat och existerar inte i staden, Grab har tagit dess plats. Grab är en transport app, som har motorcykel och taxi för persontransport, men som också har byggts ut med matleverans från restauranger, leverans av matvaror, medicin och egentligen allt som går att köras med motorcykel eller bil. Grab används flitigt. Jag ser ofta hur kontorsarbetare går ner till markplan och möter upp Grab-förare med lunchpåsar istället för att gå ut på stan för att hämta något. Av de jag känner som bor och arbetar i regionen äter få matlåda, maten på stan är så billig att alla måltider äts på stan eller hämtas/beställs hem. Elon Musk har uttalat sig om att han vill utveckla en liknande app som Grab, en slags multifunktionell app där man ska kunna tillgodose alla typer av behov, jag tror han kallar den X. Vi får väl se vad som dyker upp på den fronten, men Grab har i alla fall dominans i Thailand, även annanstans i Asien.

Bangkok, Thailand

Snart en månad in i resan och vi är äntligen redo att bege oss till Bangkok. Jag har alltid haft staden högt på listan över platser där jag mår bra och finner inspiration, så jag var minst sagt glad över att äntligen få besöka staden igen efter sju år. Resan till Bangkok började från Kathmandu den 4 oktober, vilket är en helgdag i Nepal. Denna dag bryter de hinduistiskt troende en nio dagar lång fasta. På väg till flygplatsen vid 9 på morgonen var tempel redan fulla med folk. De flesta i någon slags färgglad dräkt, män som kvinnor. Av rädsla för att jag skulle missa mitt flyg på grund av den eventuellt tunga trafiken rekommenderade mitt hotell mig att ta mig till flygplatsen redan vid 9 även om mitt flyg inte gick förrän strax före 14. Jag förväntade mig att hotellets bil skulle ta oss till den stora fina väg som japanerna byggt, men troligen av vana valde chauffören mindre vägar, vi var framme på flygplatsen 9:30. 

Liksom Indien ville flygplatspolisen se reservationsuppgifter och pass innan man blev insläppt i terminalen. Blev lite svettig här eftersom jag inte hade något utskrivet och min telefon inte hade tillgång till Internet, men jag fann att min mail-app hade sparat undan den fil som visade min bokning, frid och fröjd. Inne i terminalen efter en kort säkerhetskontroll av väskorna. Min check-in gate hade inte öppnat ännu, så jag köpte en kaffe och lite vatten. Satt en stund och reflekterade över att jag nu lämnar Nepal, Indien och hela Sydasien bakom mig och beger mig mot Thailand, Vietnam, Kambodja och Sydostasien. Jag kommer att sakna de färgglada dräkterna som primärt kvinnor bär i Nepal och Indien, men även män under högtider. Jag kommer på kort sikt inte att sakna kaoset i dessa länder, horderna av människor och tutande fordon, jag säger kort sikt eftersom jag alltid längtar tillbaka till kaoset, det kanske dröjer några år, men till slut vill jag tillbaka till det. Jag kommer att sakna bergen, men ser fram emot låglandet, djungeln och stränderna. 

Flygplatsen är från 50-talet och är ganska väl omhändertagen. Fina detaljer i snidat trä i terminalen, inte alls stor, men enkel och mysig. Jag checkar snart in en väska och får boardingkort, inga frågor om inresan till Thailand, där finns längre få bestämmelser att förhålla sig till efter att man helt öppnat för några veckor sedan. Passkontrollen går smidigt och jag stämplas ut från landet. Planet går ännu först om två timmar, så jag har lite tid på mig att slå ihjäl. Springer på en kille från Kalifornien som jag träffat i Kathmandu, han lämnar Nepal efter ett par månader och reser tillsvidare till Thailand. Han har hoppat omkring i Asien de senaste tre åren. En kort man, med stor personlighet som ger långa utvecklade svar på frågor man ställer. Han har en mycket hes röst och rasslig röst som påminner mig om Steve-O. Hans blick flackar, han är hela tiden på jakt efter en dam att konversera med. Han finner snart ett byte och jag ser honom inte mer. Jag möter också en Finsk kille och en Norsk jänta. Finnen har arbetat på distans sedan 2013, har ett eget företag inom webbutveckling och utbildningar. Han satt i ett videokonferensmöte mot Finland när jag mötte honom. Jag fick uppfattningen om att han tyckte hans liv emellanåt var jobbigt, han tyckte inte om att behöva ta samtal på resdagar. Jäntan hade för en tid sedan sagt upp sig från sitt arbete och var på resa i ett år. Jag har mött många i denna region som sagt upp sig från sina arbeten och begett sig ut i världen. De flesta något yngre än mig. 

Dags för ombordstigning. Vi bussas ut till flygplanet. Thai Smiles flyger denna rutt på drygt tre timmar, bolaget ägs av Thai Airways och är en så kallad Low Cost Carrier. Komforten är okej, ganska trångt för mig. Vi blir av någon anledning stående på marken i nästan en timme, ingen förklaring ges, men tillslut kommer vi iväg. Det serveras mat, men jag avstår, fastar i väntan på något att äta i Bangkok. Jag sitter vid gången längre fram i planet, bredvid mig sitter en äldre man och bredvid honom hans barnbarn. De reser ofta till Thailand, han spelar golf och familjen shoppar. Han har en Rolex i guld på armen. Han är pensionerad sedan länge och arbetade med att sälja Nepalesiska mattor till Europa, han har varit lite överallt, men inte i Sverige. På andra sidan gången sitter ett par från Florida med kinesisk påbrå, de är i 30-års åldern och har varit på resande fot i tre år. Vi talar om våra gemensamma resor och utbyter tips, de är vänliga på det där amerikanska viset. 

Vi landar en timme sena. I Kathmandu hade jag med Norskan och Finnen pratat om Thailändska passkontrollen efterfrågar biljett för vidare färd från Thailand, så att man inte stannar längre än sitt visum. Vi kom överens om att det troligen är bra med en vidare resa, ifall frågan kommer, så Finnen köpte en avbokningsbar biljett ut en månad senare. Det visade sig att passkontrollen inte frågade något alls. Pass, skanna fingeravtryck och välkommen in. Jag hade sedan tidigare ordnat ett E-sim till min telefon, så jag hade Internet igång från att vi landade. Många andra rusade efter passkontrollen iväg och köpte Sim-kort, mycket prisvärt i detta land med telekommunikation. Väskorna anlände efter en stund och Norskan, Finnen och jag tog tåget in till city. Det slår mig direkt hur stor skillnad det är i infrastruktur mellan Thailand och länder där jag tidigare varit i under denna resa. Detta är verkligen ett högteknologiskt land och jag kommer under närmsta dagarna se mycket bevis på landets utveckling under de sju år jag sist var här. Tågresan tar ca 20 minuter och först efter att man stiger av tåget i stan slås man av den fuktiga värmen i Bangkok. Vi säger adjö till Finnen som har en Airbnb en bit bort, medan Norskan och jag beslutar oss för att dela en taxi eftersom vi ska åt samma håll. Det känns skönt att vara tillbaka i Bangkok!

Nagarkot, vyer av Himalaya

Det finns tre-fyra sätt att se Mount Everest och de andra bergen i Himalaya. De bästa sättet är att bege sig på en vandring till dem, till Everest rekommenderas minst en 12 dagars trek, helst längre så att man förutom att ha tid att acklimatisera sig till höjdskillnaden, också hinner vara spontan och stanna längst vägen om man känner för det. Everest basecamp, dit många tar sig ligger på 5364 meter över havet, den närmsta flygplats varifrån de flesta börjar sin vandring, Lukla, ligger på ca 2800 meter över havet. Man rekommenderas endast klättra ca 350 meter om dagen, klättrar man snabbare än så måste man ta dagar längst vägen där man endast vilar, så att kroppen hinner acklimatisera sig. Det tar alltså tid att göra denna vandring. Om man inte vill eller kan klättra upp till bergen så kan man antingen ta ett flygplan från Kathmandu som flyger upp till ca 7600 meter varifrån de flesta större berg kan ses eller så tar man en helikopter till en rad olika platser, bland annat Everest Basecamp.

Att se bergen från ett flygplan tyckte jag inte var intressant för mig och helikopterturen var alltför dyr. Jag valde det sista alternativet, vilket var att ta sig till ett av de närmare belägna bergen från Kathmandu, varifrån man med blotta ögat har chans att se bergen, om vädret tillåter det. Väderleksrapporten lovade sol om mornarna två av de tre närmsta dagarna. Jag bokade därför in mig på en hotellvistelse i Nagarkot, ca 2 timmar med bil nordväst om staden. Nagarkot ligger på en höjd av 2195 meter, vilket är 80 meter högre än Sveriges högst belägna berg Kebnekajse. I Nagarkot bokade jag in mig på hotellet Mystic Mountain, vilket många lokalbor kände väl till. Det visade sig finnas lokal turism till detta hotell för att fotograferas med hotellet som bakgrund, inte med bergen. Troligen är bergen en så vanlig syn för lokalbefolkningen så att en fin vy med dem inte är något att dokumentera, ett fyrstjärnigt hotell däremot är det.

Jag frågade Mystic Mountain om de hade chaufför som kunde hämta mig från Kathmandu, men deras bilar hade inte bilbälten, så det valde jag bort. Fann en chaufför genom det hotell jag bodde på i stan istället, bilbälte ingick i priset. Resan mot bergen gick från den äldre stadsdelen Thamel där jag bodde igenom hela Kathmandu. Japanska staten hade för ett par år sedan investerat i byggandet av en fin väg som går igenom hela staden. Vi begav oss av runt lunch så det hade byggts på en del trafik, resan igenom staden tog sin lilla stund, även om vägen var ny och fräsch. Vid ett tillfälle hördes ett utryckningsfordon närma sig bakifrån. Det visade sig vara en ambulans som var på väg till ett nära beläget sjukhus. Vad som visade sig mycket skrämmande var att ingen beredde vägen för ambulansen, fordonet stod still med resten av trafiken på vägen med sirenerna tjutande. Min chaufför förklarade att många tyvärr dör på vägen till sjukhuset på grund av trafiken. Ett av de märkligare saker jag upplevt, jag tyckte synd om dom som låg i ambulansen och hoppades jag skulle klara mig helskinnad denna resa. 

Vi avvek snart från den fina vägen och satte kursen mot bergen. Kathmandu ligger 1400 meter över havet, så vi hade nästan 800 meters stigning framför oss. Vägen uppåt var stundtals mycket dålig, smal grusväg med mycket gupp i vägen. Lyckligtvis inte så mycket trafik i mötande riktning, men stökigt ändå på grund av underlaget. Lyckligtvis fanns det en omväg som var asfalterad, det var en längre väg till hotellet, men snabbare på grund av att det gick snabbare. De tyngre fordonen kunde heller inte köra denna snabbare väg eftersom vägen vad mycket smal, vid möten fick man långsamt manövrera bilarna förbi varandra. Resan gjorde mig lätt åksjuk, jag blev mycket glad när vi nådde vår destination. Jag blev ännu gladare av utsikten från hotellet, magnifik dal som öppnade sig upp nedanför. Hotellet ligger ovanför molnen, så ofta ligger dalen helt eller delvis täckt av moln, mycket vackert.

Jag checkade in och blev placerad i en flygel till huvuddelen av hotellet, vilket visade sig vara toppen. Huvuddelen innehöll alla restauranger och barer och allt "stök". Jag bodde på våning 5 av 6 och hade en liten balkong ut mot dalen, faktiskt var alla rum positionerade mot dalen, så det spelade mindre roll vilken våning man bodde på, alla hade samma vy. De flesta som besökte hotellet bodde en natt. Målet var att gå upp vid soluppgången, vilket var huvudattraktionen och skåda uppvaknandet av dalen och om man hade tur se bergsmassiven rakt framför sig. Jag ställde klockan på 05:50 varje morgon tre mornar i rad och varje morgon fick jag se olika berg titta fram bakom molnen, men endast på mornarna. Vid lunch hade molnen dragit fram och skymt vyn. Varje morgon var dock en fröjd för ögat. Tre dagar var något långt här, omgivningen är vacker men erbjuder inget mer än hotellets faciliteter, som var något slitna tyvärr. Jag hade dock en jättefin tid i Nagarkot och rekommenderar verkligen ett besök på Mystic Mountain, men för max en natt och hellre november eller december, då monsunsäsongen och molnen med den är över.

Kathmandu Valley, Nepal

Jag har spenderat totalt 5 heldagar i Kathmandu och ska försöka mig på att summera mina upplevelser och intryck av staden. Ingen omfattande analys på något sätt, utan bara mina funderingar och tankar, som vanligt. Landet är i grunden ganska fattigt och ligger relativt lågt i jämförelser mellan andra länder. I rankningen som prosperity.com gjort ligger Nepal på plats 144 av 167. De rankas lågt inom infrastruktur, miljöfrågor och levnadsstandard. Det lilla jag sett av att ha gått omkring på stan är att man i Kathmandu generellt lever väldigt modest i små lägenheter. Det lilla jag sett av landsbygden är att plåt är ett ganska vanligt material för husen, det är väldigt enkla förhållanden utanför städerna. Nedan ser ni några bilder på infrastruktur och miljö. Turismen är en viktig inkomstkälla. 

Till Kathmandu tar sig de flesta som ska ut i bergen på diverse upptäcksfärd och vandring. Många handlar någon typ av utrustning från de ofantligt många friluftsbutiker som finns i staden, en jacka, en sovsäck, ett par vandringsstavar eller ett par kängor, något man inte hunnit köpa från sitt hemland. Det går även att hyra utrustning för de ändamål man har. Många som ska upp och besöka Mount Everest med omnejd flyger 30 minuter från Kathmandu till Lukla, 2860 meter över havet. Lukla har en av världens kortaste landningsbanor och har lång statistik av olyckor, också varför det kallas världens farligaste flygplats. Förutom friluftsbutiker finns det många fotobutiker, turister vill väl kunna dokumentera sin resa här och behov av att köpa utrustning till sina kameror finns. Utöver utrustning till sin resa i landet märks turismen också av i restaurangerna. De flesta restauranger har en anpassad meny med västerländska rätter, vissa länder har också viss representation i menyerna, tex utmärker Israel sig här. Precis som vi kan se English Breakfast på Spanska solkusten kan man här se Shakshuka på vissa restauranger. 

Jag sprang på ett israeliskt par härom dagen och vi pratade lite om varför Kathmandu var så populärt bland deras landsmän. De hade inget konkret svar, men höll med om att det stämde. Det finns en tradition i Israel att efter den obligatoriska militärtjänsten bege sig ut i världen och backpacka en tid. Jag vet att Indien är en populär destination för dem, men också Nepal verkar det som. I Kathmandu sa de att det fanns tre primära hostel dit de flesta från Israel tar sig till och bor. Jag kan tänka mig att kosher-dieten gör att en del håller sig till platser där man får den typen av mat. Men annars har jag svårt att förstå varför man vill hålla samman på det viset, jag skulle bli tokig om jag hängde med svenskar hela tiden. Men vi är alla olika, vilket gör resandet så intressant, man stöter på likheter och olikheter. Många nationaliteter tycket om att umgås med sina egna, det är inget konstigt med det, men det tilltalar mig inte så mycket, snarare är en anledning till att resa för mig, att komma bort från vardagen, inte att komma den närmare.

Infrastrukturen är ändå helt okej i Kathmandu, jag har lite erfarenhet av den utanför de större städerna. Libanon som jag besökte för någon vecka sedan placerar sig på plats 109 och har en mycket sämre placering på infrastrukturen. I Beirut är det vanligt att elen stängs av helt från sen kväll till tidig morgon, och att elen kan slå ifrån när som helst utanför den tiden. I Kathmandu hade jag under mina fem dagar två korta elavbrott på hotellet jag bodde på och en gång på ett café jag satt på och jobbade, men inget ihålligt eller regelbundet som i Beirut. Libanon har sina utmaningar, som säkerheten och ekonomin, där det i Nepal är bättre. Danmark, Norge, Sverige och Finland toppar listan, i den ordningen, varje land med några förstaplaceringar. Nepal är det land som är längst ner på listan på de länder jag besökt. Det visar ju bara hur stor världen är och hur få platser jag ändå sett till det stora hela. 

Att se hela världen är inte någon plan för mig, men jag ser gärna fler platser och gärna några fler nya på denna resa. Häng med så får vi se var mer vi hamnar.

Det är inte ovanligt att se knyten som denna här i Kathmandu eller hos grannen Indien. Jag vet inte om det är grunden till elavbrotten.

Från att just kommit från Indien så har vi här en tydlig skillnad mellan länderna. Nu har jag inte varit i varje stad i Indien, men i de handfull som jag besökt är torg en ovanlighet, medan det i Kathmandu är en rätt så vanlig förekomst i staden, och något som lättar upp den annars så trånga och kaosartade stämningen i staden. För även i Kathmandu är det väldigt mycket människor i staden, men de bredare gatorna och torgen för att en rymd öppnas upp och man ges chans att andas på ett sätt som det i Indien inte går.

Varför jag jämför Indien och Nepal så mycket är att båda länder har en stod del Hinduer i befolkningen, i Nepal är det runt hela 85-90%. Jag hade alltid fått för mig att Nepal var till större delen Buddister, men så är alltså inte alls fallet. Buddister och Hinduer kommer dock väldigt bra överens, omkring 10% av befolkningen är Buddister.

En stupa

En intressant byggnad som jag sprang på under en promenad i staden

Tyvärr är en av floderna som rinner igenom staden mycket förorenad. Miljöfokus är något landet behöver arbeta på, men jag tror att det kommer komma som prioritering, de har så stora naturtillgångar som är viktiga för världen, det kommer sinom tid öka i landets fokus.

Något mindre vildhundar i Kathmandu än vad jag tex såg i Varanasi och Mumbai, men ändå många. Här två som håller vakt vid en slaktare, troligen får de sig en munsbit då och då.

Himalayan Java Coffee har ett par stycken inrättningar i Kathmandu, där man förutom gott kaffe finner en stabil Internetuppkoppling och mysig atmosfär. Spenderade flertal mornar här.

Varanasi till Kathmandu, Nepal

Två gånger har jag försökt ta mig till Chennai och två gånger har jag stött på någon form av problem. Första gången hade jag helt enkelt missat att Indien kräver visum, det kostade mig fyra-fem dagar extra i Jordanien. Nu satt jag på mitt boende i Varanasi och checkade in till flyget som nästa kväll skulle ta mig från Varanasi ner till Chennai. Under incheckningen dyker ett meddelande upp om att jag måste vara införstådd i de regionala resebestämmelserna i Indien. Jag blir såklart nyfiken och klickar mig vidare. Det visar sig att staten Tamil Nadu, där Chennai är största stad, har på grund av COVID-19 mycket striktare förhållningsregler. Reser man in till Tamil Nadu från annan stat i Indien måste man sitta i 14 dagars karantän. Regeln gällde under egen kontroll, så man behövde inte sitta på ett övervakat hotell, men då jag hade en utresa bokad från Chennai fyra dagar senare kände jag inte att jag vågade chansa på att myndigheterna inte har koll på mina resemönster. Jag ville inte dyka upp på Chennai flygplats för mitt plan till Bangkok och bli avvisad pga ha brutit mot COVID-19 reglerna de har. Indien är en oberäknelig plats när det kommer till lagar och regler. Mycket ses mellan fingrarna, men COVID är allvarligt och jag kan tänka mig att är hårdare på dessa regler, speciellt om de har ett pågående utbrott i regionen. 

14 dagar är inte något som jag kan avvara i Chennai, jag har varit för mycket i regionen och sett och gjort det mesta. Målet med resan dit var att hälsa på en gammal arbetskompis, men det känns inte som om det är tänkt att jag ska till Chennai denna gång. Jag börjar se mig om efter andra alternativ. Jag känner inte att jag har någon annan plats i Indien som jag vill besöka under denna resa, jag tänker därför att det nog är dags att röra sig vidare. Mitt nästa mål var Thailand, och det går flyg från Varanasi via Delhi till bra pris. Men jag ser snabbt att flygtrafik inrikes i Indien kräver en viss app installerad på sin telefon, där man fyller i sina vaccinationsuppgifter och visar upp på flygplatsen. För att kunna installera appen behöver man ett indiskt telefonnummer, vilket jag inte har. Det är sen kväll, runt 22:00. Jag skulle kunna förlänga min vistelse i Varanasi och ordna med appen etc, men nederlaget med Chennai gör mig extremt less på Indien, jag vill härifrån imorgon! Jag hittar en bra hemsida som visar mig vilka städer en viss flygplats är kopplad till, var det finns avgångar, vilket flygbolag flyger dessa avgångar och under vilka dagar i veckan. https://www.flightconnections.com/flights-from-varanasi-vns De enda två utomindiska städer som Varanasi är kopplad med är Dubai och Kathmandu. Dubai är åt fel håll, så det vore inte idealt. Kathmandu, det kanske vore något, men när går flygen dit? Nästa flyg går 08:45 imorgon bitti! Kollar priset, $153, skapligt! Kan jag resa in då, behöver jag visum? Visum krävs, men man kan ansöka om det när man ankommer Kathmandu, härligt! COVID då, behöver man PCR? För det skulle jag inte hinna skaffa till 08:45 nästa morgon. Nej, endast vaccineringsbevis, fantastiskt! Det ser ut som om jag har allt som krävs. Jag bokar flyget och ber mitt boende ordna en körning till mig nästa morgon klockan 05:00.

Jag är ännu inte säker på om den indiska appen ändå behövs, om flygplatsmilitären vill se den. Jag hittar ingen information på nätet om att appen behövs för internationella avgångar, jag hoppas den inte behövs. Jag packar min väska och bokar ett hotell för några nätter i Kathmandu. Jag vet inte hur länge jag vill stanna. Ett av stadens bättre rankade hotell är mycket prisvärt, bara 250kr natten. Jag väljer det, skulle jag av någon anledning inte komma iväg så har jag inte förlorat för mycket pengar på ett dyrt boende. 

Jag sover dåligt denna natt, klockan ringer 04:40. Slänger snabbt ner det sista i väskan och möter upp en hotellmedarbetare utanför mitt rum. Han tar min stora väska på ryggen, han ska ta mig till bilen. Vi knallar igenom staden, det är alltid folk i rörelse även denna arla tid. Vi småsnackar och han berättar att han arbetat på stället i tio år, att han har två barn som går i skolan. Det är inte självklart att barn går i skola i Indien, men han har råd med det. Jag ger honom fin dricks när vi når bilen. Jag har säkerställt att bilbälte finns i bilen, jag är glad att se att det gör det, det är ovanligt annars i Indien. Resan till flygplatsen tar ca 40 minuter och solen hinner börja gå upp innan vi är framme. 

Väl på flygplatsen plockar jag fram mitt boardingkort som jag skrivit ut på mitt boende. I Indien måste man visa upp ett för dagen giltigt boardingkort för att bli insläppt till terminalen. Militärpolisen tittar på pappret jag visar upp och säger att detta flyg inte går idag, han ber mig gå till biljettkontoret en bit bort. Jag ser på skärmen för avgångar och mycket riktigt finns mitt flyg inte med på listan över avgångar denna dag. Jag är inte alls förvånad, jag tänker att flyget avbokats sent och att jag av någon anledning inte fått notifikation om det. Jag går till biljettkontoret, där finns ingen representant för mitt flygbolag. Jag känner mig rätt uppgiven. Jag har ännu mitt flyg på kvällen till Chennai, jag har inte avbokat den ännu. Det flygbolagets representanter finns på plats, jag går fram till dem och frågar dem om appen som krävs, hur jag kan registrerar mig för den utan indiskt nummer. De vet inte och något SIM-kort kan jag inte köpa på flygplatsen. Plötsligt hör jag rop bakom mig, någon kommer mot mig. En herre med någon form av ID-kort hängandes runt halsen, han ser ut att arbeta på flygplatsen. Han frågar mig om jag ska till Kathamandu, han säger att planet visst går idag. Vilken lättnad! Han följer mig tillbaka till samma militärpolis och förklarar att bolaget precis börjat flyga denna dag, polisen ler lite mot mig ursäktande. Tydligen har de inte fått informationen och uppenbarligen står det ju inget om flyget heller på avgångslistan, men jag släpps in. Check-in öppnar kort efter, de ber att få se på mitt intyg för COVID-vaccin. De skriver ett boardingkort till mig för hand och stämplar det klart för flight. Passkontrollen öppnar en stund senare och jag får stämpel ut från landet. Nu är jag på väg, nu återstår bara att bli insläppt till Nepal, men jag känner mig hoppfull. Allt har gått så snabbt, från att jag bara några timmar innan bokat flyget, så det kan ännu vara något jag glömt eller missat, men det brukar vara vid incheckningen till flyget som bolaget kontrollerar det viktigaste, det är första genomgången att man har alla dokument och tillåts ankomma landet och det har jag ju klarat mig igenom.

Flyget är halvtomt, ett äldre ATR 72-flyg, propellerplan. Mest Indier och Nepaleser på flyget, en handfull västerlänningar. En kort flygning på knappt en timme i luften.

Vi ankommer enligt tidtabell. Jag hade kvällen innan påbörjat visumansökan på nätet och skrivit ut ett papper på att jag endast behövde betala visumavgiften. Man kunde göra själva ansökan på plats också, men då hade jag behövt köa ett tag extra. Nu behövde jag bara betala de $30 som ett visum för 15 dagar kostade och sedan ställa mig i kön för passkontroll. Lustigt nog hade jag 2630 Indiska rupies kvar i fickan, jag tänkte växla dem på flygplatsen till Nepalesiska rupies. Men $30 motsvarade 2600 Indiska rupies, så det kändes lämpligt att använda dem och lite lustigt att det nästan prick var de pengar jag hade på fickan, som om det var tanken att jag skulle hit. Utlänningar har egna köer genom passkontrollen, det tog bara några minuter innan det var min tur. En sak som jag helt hade glömt bort var att boka en utresa, jag visste inte om Nepal krävde utresa för att bli insläppt, det är inte ovanligt att man kan visa upp ett flyg ut ur landet, så att man inte stannar längre än visumet gäller. Jag hade ingen Internet och det fanns inget gratis WiFi, men jag hade tur passkontrollanten frågade mig endast vilket flyg jag kom med, inget annat utöver det. Tumavtryck och stämpel i passet, välkommen till Nepal! Det kändes underbart, jag var igenom!

Jag tog en taxi till mitt hotell och spenderade dagen med att vila upp mig. Bara några timmar här känner jag mig mycket positiv till staden och människorna. Det finns ett lugn här som tilltalar mig, även om det även här finns mycket trafik, så mår jag genast bättre här än i Indien. Det kan vara att det är lite svalare också som gör att jag mår bättre. I Varanasi var varje steg framåt energikrävande på grund av värmen, här känner jag mig lätt. Staden ligger även 1400 meter över havet, det hjälper också. Jag kommer att stanna här till 4 oktober.

Fint med ett boardingkort skrivet för hand!

Den som är noggrann kan se skymten av ett snötäckt berg i horisonten

Vi närmar oss!

På väg mot hotellet